Maktlös

Det blev en tidig morgon. Kvart över 7 skulle vi vara i kyrkan för dagis lusse firande. Alla skulle vara färdiga och där kvart över för tåget skulle dra igång halv. Kvart i började det. Jag som stressade som attan för att hinna. Jag kom ihåg att be maken sätta i motorvärmaren så jag skulle slippa skrapa bilen och förlora tid på det. Men jag hade inte räknat med att få skotta fram bilen. Det var massor med Lucior, tärnor, pepparkaksgubbar och tomtar. Det var till och med en lussebulle. Men ingen Staffan Stalledräng så långt ögat såg. Stackars Staffan han är nog utdöende om han inte redan till och med har somnat in. L fick läsa en text som vi har övat flitigt på hemma. Hon har ju varit sjuk i en och en halv vecka och inte fått vara med och övat mer än två gånger. Hon kunde hela texten och läste högt och tydligt.

När andra ljuset brinner är snart Lucia här. Hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär.

Sen mitt i Staffan var en stalledräng så började L se ledssen ut. För varje sång som gick såg hon mer och mer ledssen ut för att till slut börja storgråta. Fröknarna märkte ingenting. Jag satt en bit från scenen. L stod längst bak så jag kunde inte ta mig fram till henne utan att kliva över alla småttingar som satt längst fram. Prata om att jag kände mig maktlös! Vi fick inte ta kort förrens efter alla sånger var färdigsjunga, precis innan dom skulle tåga ut. Men det var då tårarna forsade på L. Så jag sa "ursäkta mig" till alla föräldrar som hade ställt sig i hela gången för att ta kort och slog mig fram till scenen. När jag frågade varför hon grät sa hon att hon inte visste varför. Sen när vi kom hem kom det fram att en av dagiskompisarna hade sagt till henne att hon inte fick sjunga Staffan Stalledräng. Något som hon inte visste eftersom hon knappt hade varit med och övat.

S och jag har inhandlat årets julblommor. En hyacint (den första jag köpte har snart blommat över) och en amaryllis. Efter det åkte vi till Rusta och köpte balsam, tandkräm, tandborstar och duschcreme när vi kom hem hade M och L skottat och gjort en snölykta precis utanför dörren. Det var mörkt när vi kom och dom hade tänt den, det såg jättemysigt ut.

Jag läser med fasa om en ny "lek" som sprider sig i Stockholm/Sverige. 15 sekunders leken. Under 15 sekunder ska barn slå varandra så mycket dom bara kan. Vart f*n är samhället på väg? Jag kan inte mer än undra om det är något barn som vill ha uppmärksamhet som har startat "leken". Om det är en lek att slå så är det okey?

Jag har fått en till blogg favorit. Vimmelmamman. Den är skriven av Lotta Gray som är en småbarnsmamma som mitt i livet fått cancer. Hon skriver bland annat om hur hon känner sig som en nåldyna. Undrar vad hon hade tyckt om "min" canceravdelning. Den som jag jobbade natt på i 5 år innan jag slutade. Det var nattens jobb att ta alla blodprover. Klockan 6 på morgonen skulle vi väcka alla patienterna på detta fina sätt! Jag kan tänka mig många trevligare sätt att bli väckt på. Att vi som skulle ta provet dessutom hade jobbat 9 timmar och var jättetrötta och bara ville hem och sova gjorde ju inte saken bättre. Personalen på den avdelningen skulle behöva gå en kurs hos Lotta.