Vad betyder detta för utvecklingen hos de 40 procent av alla förskolebarn som har, eller är på väg att utveckla, en otrygg anknytning? Om detta säger dessa kunniga författare nästintill ingenting. Visserligen deklarerar de att det »krävs osedvanligt inkännande och tålamodiga dagisfröknar, familjehemsföräldrar och andra för att hjälpa otrygga barn att utveckla nya arbetsmodeller«; att barn i denna ålder klarar av att utveckla anknytning till högst 3–5 vuxna, dvs ett par vuxna utöver den egna familjen; att inskolning (obs termen!) av flera spädbarn samtidigt bör undvikas. Det sistnämnda är dock förskolornas vanliga sätt att organisera invänjningen. Fyndet i Hårsmans svenska forskning att en tredjedel av nybörjare i förskolan visade stora och långvariga separationssvårigheter redovisas inte, så vitt jag kan finna. Hela problemet slätas över med att barn brukar tåla kortare separationer »om den trygga basen först är etablerad«. Men trygg anknytning har etablerats hos bara 60 procent av nybörjarna i förskolan. Avslutningsvis vill jag citera böckernas angelägna meddelanden. Kunskapen om hjärnans tidiga utveckling och känslighet för negativ miljöpåverkan behöver nå fram till beslutsfattare. Den senaste tidens nedläggningar av spädbarnsverksamheter utgör »en skrämmande utveckling«. I sitt förord till Kay Karlssons bok skriver Björn Wrangsjö: »För oss alla som arbetar med barn och deras utsatthet är det ett mysterium att inte politiker och beslutsfattare inser att säkrandet av gynnsamma uppväxtvillkor är den i särklass mest lönsamma investering som kan göras i ett samhälle.«
Anknytning. Om att tolka samspelet mellan föräldrar och små barn av Kay Karlsson.
Läkarna förstår det. Barnen förstår det. Vissa föräldrar förstår det. Vissa partier förstår det. Att barn inte har någon "nytta" av dagis före 3 års ålder. Att dom trivs bäst hemma hos mamma eller pappa före 3 års ålder. Vårdnadsbidrag är ett steg i rätt riktning. Men tänk vad mycket pengar samhället skulle spara om inget barn fick vara på dagis innan 3 års ålder. Nu ryter säkert ensamstående (och andra med för den delen) till att jag har minsann inte råd att vara hemma. Jag vet hur ni känner er. Men om vi leker med tanken att en del av pengarna som idag används till att finansiera alla 1 - 3 åringarna på dagis används till föräldrarna istället. Föräldradagar i 3 år kanske? En tjej som var med och startade föräldralistan (finns den mer) skrev ett mail till mig 2003 som jag har sparat och tar fram och läser när jag behöver peppning. Delar kommer här:
Det går att vara hemma, bara man är lite påhittig och finurlig. Men det första du ska göra är att se över era kostnader. Hur mycket MÅSTE ni ha in för att klara er? Vad kan ni spara in på? Har ni kollat över era lån på ert boende, där finn massor av pengar att spara. Speciellt nu när räntorna är så låga. Kan du ha något extra jobb, helg, kväll eller hemifrån? Går det att arrangera klädbytardagar där du bor?
Som du ser så finns det mycket att fundera på redan från början. Men när man väl gått igenom dessa frågor, så brukar man se att det inte är omöjligt. Jag klarar det som ensamstående med två barn, då klarar alla det!
Du är min stora idol M.