Pengatjafs

När S, jag och L var på det stora köpcentret i torsdags blev S besviken över att hon inte kunde köpa alla kläder som hon ville ha. Hon började då att skälla ut mig mitt på köpcentret. Om att vi har så dåligt med pengar, om att hon får så lite månadspeng att hon inte kan köpa det hon vill ha/behöver. Hon får 400 kronor i månaden. Då köper vi kläder som hon behöver och fyller på hennes kontantkort med 150 kronor/månad och betalar busskort vid behov. M får 800 kronor. Det fick han när han började att få studiebidraget. Då får han köpa alla sina kläder själv. Vi sponsrar stora inköp typ vinterjacka. S ska få studiebidrag från och med januari då kommer hon också att få 800 kronor och köpa alla kläder själv. Hon tycker att hon kan få det på en gång. Eller ännu hellre att hon kan få hela studiebidraget på 1050 kronor. Bara genom att ge M och S 800 kronor var gör ett stort hål i våran redan skrala kassa. Igår kväll jobbade jag. Men tjafset och bråket om pengar fortsatte idag. S skrek att hon ville att jag skulle börja jobba 100% för hennes yrsel beror på att vi inte har några pengar. Alla andra får alla pengar dom behöver eller hela studiebidraget och så vidare och så vidare. Jag jobbar 43% borta och hur mycket % som helst hemma. M "hjälper" inte till med någonting. Hans enda uppgift är att städa sitt rum. Det ska han göra varje vecka. Nu var det 4 veckor sedan sist. S "hjälper" till med maten ibland och med bakning ibland. Sånt som hon tycker är kul. Maken "hjälper" till med att dammsuga. Resten gör jag. Om jag då ska jobba 100% kommer jag fortfarande få göra resten själv. Jag knyter nästan knut på mig själv för att alla ska ha det så bra som möjligt. Jag vänder och vrider på varje krona. Jag hittar på alternativa lösningar. Men så får man höra att alla utom L vill att jag ska jobba 100%. Då känns det som om allting är bortkastat. Varför ska jag baka allt matbröd själv? Varför ska jag handla i 3 olika mataffärer för att ha så låg matkostnad som möjligt? Varför ska jag leta extraerbjudanden och så vidare och så vidare när ingen är nöjd?????? Fyra exempel. L skulle på maskerad idag. Jag fixade maskeraddräkten med sånt vi redan hade hemma. Hon fick mest komplimanger och beröm av alla för bästa dräkten.
För flera år sedan köpte jag ett par vingar. Jag klädde L som en ängel och tog kort på henne. Sen tog jag ett par gamla ramar och målade guld. Jag satte korten på änglaL i ramarna och spikade upp dom på väggen. Mellan korten sitter en spegel med änglar på ramen. Vingarna sitter som prydnad på väggen i mitt syrum. Idag satte jag på L ett lusselinne och vingarna. Sen lockade jag hennes hår och hade i guldspray från början på 1990 talet. Jag har kokat saft för att få lite mer plats i frysen. Det blir troligtvis ingen mer frysbox. Som silduk har jag fortfarande den jag sydde av min t-shirt som S fick ärva. S ville färga håret. När vi var på köpcentret köpte vi hårfärg och jag färgade hennes hår. Hon är nu brunsvart istället för mellanblond. Min pappa och svärfar ska få kuponger på hemgjorda saker. Dom har fått det i flera år nu och det är det enda dom önskar sig. Pappa får brända mandlar och svärfar hembakt bröd. Såna saker känns som slöseri. Varför ska jag göra det för när ingen bryr sig?????????? (pappa och svärfar bryr sig i alla fall om det exemplet).Min farbror kommer alltid hit när han behöver klippa sig. Han är en gammal ungkarl och inte van vi hembakt/hemlagad mat. Så han vill alltid ha hembakt äppelkaka när han kommer. Vilket han fick idag också.