Alla andra

M ska snart gå ut 9:an och det firas alltid med en bal. Tjejerna ska ha långklänningarna och killarna kostymer. Jag tänkte att det gäller att vara ute i god tid så maken och M stegade iväg till Myrorna för ett par veckor sedan och hittade en kostym som M tyckte var snygg. Men häromdagen började han gnälla och klaga över sin kostym. Alla andra skulle köpa Batistini kostymer det ville han också ha. För det första så betalar jag inte 990 kronor för en kostym som jag inte vet om sonen kommer att använda mer än en gång. För det andra så har jag inte 990 kronor. Men efter ett tag visade det sig att det inte var Batistini kostym som alla skulle ha utan svarta kostymer. Sonens är mörkgrå med ljusgråa ränder. Men då kom maken på den briljanta iden att han hade en svart kostym som han har haft på begravningar för länge sedan. Kavajen har maken vuxit ur han kan inte knäppa knapparna (magen är i vägen). Den satt nästan perfekt på sonen om han sätter på sig ett bälte.

Samtidigt som sonen gnällde över sin kostym så fick S ett av sina tokspel. Dom tog kort till konfirmationen idag. Vi hade fått hem en lapp där vi skulle skriva om vi ville ha gruppbild och ett paket med enskilda bilder. Vi var (trodde jag) överens om att vi bara skulle köpa gruppbilden (180 kronor) och inte enskilda bilderna (530 kronor). Paketet med enskilda bilder innehöll ett stort kort och sen några i mindre storlekar och fyra tack kort. Vi behöver mer än fyra tack kort så vi hade tänkt att ta ett eget kort på S utanför kyrkan och göra egna kort av. Men enligt S skulle alla andra ta dom enskilda bilderna så det ville hon också göra. När vi frågade varför sa hon att hon kände sig fattig annars. Det hela slutade med att hon också fick ta enskilda bilder men om vi behåller bilderna tror jag inte utan det blev ett spel för galleriet (det vill säga för kompisarna). Jag vägrar betala 530 kronor för ett paket med några kort i. Kort som jag kan göra minst lika bra.

Varför måste man göra som alla andra hela tiden för?

Detta fick ju självklart igång mamma hjärnan. Vi är inte fattiga, vi har mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet. Vi har massor med kanaler på TV:n och varsin mobil telefon (inte L). Vi har hus, husvagn och bil. Det känns som om M och S inte tycker att det är värt något att jag är hemma. Eller som om dom både vill äta kakan och ha den kvar. Som idag när S inte ville ta med kåpan till skolan för hon hade inte plats för den i väskan sa hon. Då jag fick åka till kyrkan och lämna den. Vilket jag inte skulle kunnat ha gjort om jag hade jobbat. Som alla kvällar när jag har hämtat M efter innebandy träningen så han inte ska behöva åka buss med sin stora målvaktstrunk. Vilket jag heller inte skulle kunnat ha gjort om jag hade jobbat. Jag kan ge ännu mer exempel för jag finns här för mina barn hela tiden det är mitt jobb att vara mamma till dom. Jag är j**ligt bra på mitt jobb.

Nu till något roligare en nyckelpiga som L gjort på kyrkis.